rebeccaelinkarlsson.blogg.se

Jag bor själv, har inte speiciellt mycket kontakt med min familj och min bästa vän går inte kvar i min klass, detta gör att jag aldrig är saknad, saknad på ett sätt i vardagen. Det är skillnad. 

Det finns aldrig någon som väntar på mig, inte hemma, inte på jobbet, inte i skolan, aldrig. Jag skulle kunna försvinna utan att någon märkte det. Det tycker jag är läskigt att tänka på eftersom att man kan vara med om en olycka.
Jag både hatar och älskar att bo själv, det är kul/skönt för att man behöver ALDRIG anpassa sig efter någon annan, man sätter sina egna regler och man har sitt eget. Det dåliga är att man måste göra allt själv (handla, tvätta, städa, diska osv.), man har ingen som väntar på en, som säger godmorgon eller godnatt, ingen att diskutera saker med, ingen att prata igenom dagen med, ingen som tar hand om dig när du är sjuk. Det SUGER verkligen. 

 

Jag är en väldigt sällskapssjuk person och tycker det är jobbigt att vara ensam. Jag har bott själv i 14 månader nu, vissa dagar älskar jag det och andra hatar jag det. Men framförallt känner jag att jag inte tillhör någon. Hemma så finns det aldrig någon som kommer sakna mig eftersom att jag bor själv, på jobbet så är de flesta så självupptagna att de inte ens reflekterar över att man är borta och i skolan är dem vana att jag kommer och går som jag vill så det är inte ovanligt att jag inte är där.

 

Jag känner att jag inte tillhör någon på grund av det ovanstående, det finns aldrig någon som kommer sakna mig vart jag än ska, det är ingen som kommer fråga vad jag gör vaken 3 en torsdagnatt, för det är ingen som vet att jag är vaken. Det är ingen som kommer fråga när jag kommer hem eller när jag vill ha middag. 
Jag verkligen hatar denna känsla och den får mig förlora hopp om livet ännu mer.